Jackie says

Imorgon är sista dagen på jobbet. Jag sitter och lyssnar på Mono bara för att fira/sörja. Japanerna vet hur man gör den sortens postrock som jag gillar. Inte för mycket ös och inte för mycket mes, en perfekt blandning av dalgångar och höga berg. De är, chockerande nog, nästan lika bra som Explosions in the sky. Tänk om de skulle försöka sig på att sjunga? Det skulle förstöra allt. Japanska är inget vackert språk när det gäller sång, och om det finns något som är ännu värre så är det nog japaner som försöker sjunga på engelska. Vilken tur att vi fick ett Mono som insett hur betydelsefull själva musiken är, att den i sig kan bära så många mer känslor än valfri rimmande favoritdikt (som för övrigt är skit!)
D. verkade inte tro på mig när jag sa att jag lyssnar på mer instrumental musik, än musik med sång. Vi pratar i och för sig om samma D. som påstår att Libanon är fullt av knark, vapen och mystiska kvinnor i duschar [sic!]. Han säger att en syrian på hans jobb påstår att det är så och att det därför bara måste vara sant. Hur som helst, det låter ju onekligen spännande.
Det är kul att ha honom tillbaka, den gamle räven. Det är också skönt att Msn existerar, för varken jag eller D. är särskilt bra på att prata i telefon.
Han är densamme, förutom att han äter kött och har blivit pappa och påstår att han inte grät vid förlossningen. Bah! Ska man tro på det?