The hjärta & smärta EP

Kent släpper en ny EP, och jag vet inte om det är en bra eller dålig nyhet. Jag menar, Kent har ju varit jättebra, men de senaste skivorna har väl varit hmmm.... sådär om jag ska vara ärlig. Eller, riktigt tråkiga om jag ska vara riktigt ärlig. Den sista är ändå mycket bättre än den föregående, och det är det (plus att det är Nille som producerar!) som får mig att hoppas lite på den här EP:n. Det produceras ju i ärlighetens namn inte sådär jättemycket toppmusik längre. Jag kanske bara blivit mer kräsen, men det är inget som verkligen suger tag i mig, som postrocken gjorde när jag upptäckte den, eller som just Kent när jag älskade deras musik. Jag hoppas, hoppas att The hjärta & smärta EP lyckas med det som Godspeed you black emperor en gång lyckades med, nämligen att sätta mig stilla och beundra det vackra och smärtsamma. Det som man vill blunda för, men inte kan.

Men så här kände jag även innan de släppte sin tigerskiva (jag bryr mig inte ens om vad den heter!) och jag blev besviken då, så jag blir väl det nu också. Besviken och sviken.