Kärleksförklaring

Snart är hon hemma igen. Jag vet att jag under veckan låtit bli att blogga om hennes bortavaro. Det blev lite i början av veckan, men sen har jag varit tyst. Jag har inte velat tänka på att hon varit borta, visst är det larvigt, det är ju bara en vecka?

Men är det någonting jag lärt mig den här veckan så är det i stort sett tre saker. Tre ynka, men ack så viktiga, saker.

Det ena: jag kan inte blir svartsjuk! (okej, det är kanske mer ett antagande, men ändå!) Inte en enda gång har jag tyckt att det är konstigt att hon åker till Turkiet med tre grabbar, varav en av dem INTE är jag!)

Den andra saken, vilket blivit klarare nu, är att jag älskar hennes familj.

Den tredje saken, vilken jag i och för sig också förstått tidigare men som nu är verkligt klart i mitt huvud, är att F. är den personen jag vill spendera mitt liv med. Hon är den jag vill somna brevid och vakna bredvid. Jag vill få gråa hår samtidigt som henne (nej, för sent, attans!), vill vara navet i hennes liv.

Det, mina vänner, är en stor insikt.