Sentimental

Åt kvällsmat med P. och B. och såg på 13 dagar. Det var riktigt trevligt. Tack!
Klockan är alldeles för mycket för att jag ska sitta här. Borde ha lagt mig på snarkbrädan för länge sedan, men vad är det med bloggandet egentligen? Det har tagit över mitt huvud totalt. Jag menar verkligen totalt. Det är för mig nästan lika viktigt som en schysst jazzskiva, eller lika spännande som när man gör någonting alldeles speciellt för första gången. Man tar trevande steg i början, men efter ett tag känner man att marken håller. Man kanske tar ett par snedsteg, men man lär sig av dem. (Som när jag kallade en Sverigedemokrat Röv, men sen bad om ursäkt för det!)
Det här, detta bloggande, är som att återuppleva barndomen igen. Det gör mig både glad och ledsen. Glad att jag får återuppleva den känslan, och ledsen att jag känner mig så gammal, att jag trott att jag inte skulle få känna så igen. Förlåt min sentimentala smörja, jag skyller på den sena timmen.